Ljuden i Väsjön

Det finns en brygga på samma sida skidbacken. Knarret är öronbedövande när man sakta tar sig ut på den, steg för steg. Längst ut står jag en stund och tittar ut över Väsjöns is. Det kommer en stilla vind och jag håller nästan på att tappa andan av fånig hänförelse. Jag börjar skaka på huvudet. Vad sysslar jag med. Det är ju bara en sjö. Vad är grejen?

Plötsligt slår det mig. Det här är inte mitt element.

Normalt rör jag mig på helt andra platser. Och de ligger alla i staden. Och den kan jag. Människor som knuffas, gnisslande tunnelbanevagnar, varvande och tutande bilar, steg, dörrar som slår igen, tal, mummel, skrik, ringsignaler. Det är ljud som fyller min vardag, kanske fyller igen min vardag slår det mig.

Att komma in från gatan innebär inte heller tystnad. Fläktar, pip, musik, tick, grannar som låter. Det är samma ljud som ute, fast dovare. Och ljuden är bekanta, som ett moln som omsluter mig, ljud som tillsammans blir öronbedövande, ljud som man lär sig att sortera bort. Jag funderar på vilka andra ljud som döljs, som också sorteras bort.

Jag gillar ju staden. En av de saker jag verkligen gillar är ljuden, allt brus som hör till en stad i miljonklassen. Ljuden ger mig trygghet. Det är nog mer än jag förstår ljuden som gör att staden är mitt element.

På en promenad runt Väsjön finns inte de vanliga ljuden. Det är inte tyst. Det är andra ljud, nya ljud: fågelkvitter, susande träd, knäppljud som jag inte kan placera. Att promenera några steg på en brygga blir plötsligt ett äventyr. Det knarrar och knäpper. Det är ett speciellt prassel när snön plattas till under mina skosulor. Det är en dovt, tungt, nästan litet läskigt ljud när man stampar till på den gamla bryggan. Jag börjar tänka på bockarna bruse. Så skrattar jag. Så dumt.

Jag börjar fantisera om att gå ut på isen. Då slås jag av att jag inte har en aning om isar. Hur vet jag att de håller? Kan man se det, vem vet sånt? Antagligen rätt många. Någon har i alla fall tagit en promenad på isen. Det ser jag. En fågel? Jag blir helt häpen över hur litet jag kan om spår. Antagligen skulle en halv dagisklass kunna peka ut inte bara att det är fågel, utan vilken sort. Jag har aldrig lärt mig. Jag känner mig nästan skamsen. Hur frikopplad kan man bli?

På kvällen är det dags för en pilsner på mitt stamlokus i stan. Jag berättar för min vän frilufsaren om min upplevelse. Det här är en kille som gått upp för Kebnekaise, som vandrat Kungsleden på sommaren, och åkt skidor i samma område på vintern. Han lyssnar, lutar sig tankfullt tillbaka och jag väntar på den dräpande kommentaren. Den dröjer.

Istället för att skälla ut mig för jag är så världsfrånvänd konstaterar han att han kan det mesta om duntäthet i jackor, att han kan gräva en bivack, att han har alla prylar för att klara tre dagar nedgrävd i snö, antagligen äger han tre olika specialspadar. Han har allt, och litet till. Men, helt ärligt kan han nog inte identifiera mer en två fåglar: fiskmås och duva. Och vi kommer fram till att det antagligen finns en hel drös arter av måsar och duvor som vi inte har en aning om. Det blir tyst en stund sedan säger vi nästan samtidigt: Göken! Jo, den kan vi ju. Skål!

När vi promenerat några hundra meter och det är dags att vika av på varsin sidogata avslutar vi med att konstatera nödvändigheten av litet mer seriösa promenader. I vår skall vi upptäcka inte bara fåglar, träd och smältande is. Vi skall kanske upptäcka lite mer om oss själva.

Ser ni två förvirrade stadsbor som snubblar omkring bland vass, tall och ja, vad det nu finns för träd runt Väsjön. Ja, då är det vi.

Text och bild: Lars Holmberg